Inovativitet — är det ett ord? Jag har faktiskt ingen aning, men det borde vara det. Ni förstår kanske att det är vad inovativa personer har. Personerna bakom Nokias jätteskyllt i London, byrån Farfar, har mycket inovativitet — de är inovativa. De kommer på idéer som får uppmärksamhet, idéer som säljer. De lyckas på riktigt.
Det tycker jag är intressant, jag skulle vilja höra hur dessa idéer kommer fram. Hur kom man på att man skulle samla ihop alla websidor på nätet och göra dem sökbara? Hur kom man på att man skulle starta en hemsida där folk lägger upp sina egengjorda videos? Hur kom man på att man skulle starta en sida där man blir medlem med sitt riktiga namn, skapar ett nätverk med sina vänner och delar med sig av allt? Hur kom man på en musiktjänst som gör att du gratis streamar musiken till din dator? Hur kom Larry Page och Sergey Brin på Google? Hur kom Chad Hurley, Steve Chen och Jawed Karim på YouTube? Hur kom Mark Zuckerberg på Facebook? Hur kom Daniel Ek och Martin Lorentzon på Spotify?
Det är faschinerande! Minst sagt. Nästa fråga är hur Samsung (eller de som jobbar för Samsung) kom på denna idé? Nu verkar det visserligen vara så att det är fake, speciellt eftersom det kommer in en fyrkantig helikopter i slutet av filmen… Men ändå — tänk om de hade gjort det på riktigt? Ballt!
Haiti är ett land som redan innan jordbävningen hade det svårt. Landet var laglöst och korrupt. Sen skakade det till ordentligt, och nästan hela huvudstaden föll i bitar. Presidentpalatset gick sönder och många andra hus föll ihop som korthus. Nu har Haitierna det svårt, mat är en lyx inte alla har tillgång till, folk är instängda och man slåss för att tillfredställa de mest grundläggande behoven.
Akutinsamlingar pågår världen över och det samlas in pengar från alla håll och alla vill hjälpa till. Och alla bör hjälpa till. En bekant till mig samlade härom dagen på två timmar in 2600 kronor till de drabbade i Haiti, och det var precis innan löningen. Folk gav löjligt mycket pengar trots att många antagligen inte har så mycket mer än luddet längst ner i fickan. Jag har återfått hoppet om mänskligheten nu när jag inser att det finns givmilda som faktiskt vill hjälpa till. Det krävs så väldigt lite som ger så väldigt mycket. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Så mycket mer har jag inte att säga. Fattigt inlägg, yes, men media klarar av rapporteringen och har så mycket mer att säga om det hela än vad jag har. Jag ville bara på något sätt uppmärksamma det hela. Och se nu till att göra något som hjälper dem. Ta kontakt med Röda Korset, gå med en bössa och se till att göra ditt för de drabbade i Haiti.
Bilderna i bildspelet kommer ifrån The Boston Globes bildspecial där det finns väldigt många väldigt bra bilder. Google har också uppdaterat sina satelitbilder på Google Maps över området.
förlåtelse, mångfasetterat begrepp som i vardagslivet bl.a. innebär återupprättelse av gemenskap efter en moralisk konflikt mellan två individer…
– Carl Reinhold Bråkenhielm via NE
Ett ord jag har funderat väldigt mycket på den senaste tiden är ordet Förlåt. Det är det ordet man oftast använder när man vill be om ursäkt, tex “Förlåt att jag slog dig“. Man säger också att man förlåter någon om man tycker att det personen vill bli förlåten för är okej. Man slänger sig ganska mycket med detta ord och jag tvivlar starkt på att alla dagisbarn som säger förlåt faktiskt menar det.
Det jag vill peka på är att det bara är ett ord utan någon egentlig betydelse om man inte förändras. Man kan säga “förlåt att jag inte hjälpte till med maten“, men om man är den personen som ska förlåta någon så tar det ofta emot. Man kanske vet att personen som säger förlåt inte kommer förändras, och även nästa gång kommer säga “förlåt att jag inte hjälpte till med maten” sekunderna efter den där rapen som visar att man är mätt, belåten och nöjd med att maten serverades innan dendärfilmenpåtv5 började.
Detta gör mig ganska irriterad. För säger man det som man tror så blir man kritiserad. Som bara den, för man har kanske inte några bevis för det man säger egentligen. Bara en stark misstanke, och det är ju inte tillräckligt!
Förlåt är som sagt bara ett ord. Inget mer, och precis som ett syskon säger “jag ska döda dig” till ett annat säger syskonet också förlåt till det andra. Det första syskonet menar antagligen (läs: förhoppningsvis) inte att han/hon ska döda någon, men säger så ändå för det är ju bara ett ord!
Vart jag vill komma med detta? Jo, det jag tycker är att man måste tänka efter innan man säger förlåt. Tänka efter om man verkligen menar det man säger. Att man ber om förlåtelse. För att bli förlåten är ju helt onödigt om man tänker göra om det man gjorde gång på gång på gång på gång.
Tidigare skrev jag om olika typer av bloggar och om internet och allt sånt där, och precis som jag sa då så finns det en massa olika bloggar. En som jag upptäckte via Twitter är Musikkalendern. I Musikkalenderns första inlägg skriver denne person om hur han eller hon (jag vet inte?) har tröttnat på julen och det matrealistiska beteendet som kanske härstammar ur just julen och alla gåvor. Den (vi kallar han/henne för det) säger nåt i stil med att julen handlar om att ha det mysigt och bra med vänner och familj (“och från början att fira Jesus födelse”) och det är ju just det det handlar om! Att ha det bra!Det verkar vara så många som har glömt detta, och konsumentverket talar varje år om att det aldrig kommer säljas så många julklappar som i år! År efter år köper vi mer och mer, och år efter år ökar också våra koldioxidutsläpp. Ser du sambandet? Ju mer vi vill ha, desto mer produceras, och när det produceras mer behövs mer råmaterial som ofta framställs genom energikrävande metoder. Tillgång och efterfrågan som en samhällslärare skulle säga. En inflation av allting!
Här kommer du inte få något Bing Crosby, inget Peter Jöback och inget Tommy Körberg. — Musikkalendern
Därför gillar jag tanken bakom Musikkalendern så mycket. Den menar att man genom musiken kan få den bästa julen någonsin. Musik som de sätter ihop i en fin lista, där man får bra, jul-(och vinter-?)relaterad, musik som man inte hört en miljon gånger tidigare. Jag hörde av mig till dem (det var första gången jag hörde av mig till en annan blogg som “Amadeus Swoosch” – läskigt!) via twitter och hörde om jag kunde få re-blogga dem om de fick en mailadress och lite utrymme hos mig. Och tro det eller ej, men de sa ja! Så nu kan man nå dem via musikkalendern[snabela]swoosch[punkt]com och de har lite bilder liggandes hos oss här på Swoosch. Det där med bloggsammarbeten är underskattat. Men detta innebär att jag (då och då) kommer kopiera det de säger och lägga upp det här. Hur ni gör väljer ni själva – läs här eller där. Där får ni allt, här får ni lite. Musikkalendern fungerar så att de varje dag lägger in en ny låt (eller flera, bevisligen. För några dagar sen kom två Kent-låtar) i sin Spotify-lista. Men för att få en maximal upplevelse bör man också kolla på bilderna och läsa vad de har att säga om varför just den låten kommer just den dagen, vilket man gör på musikkalendern.tumblr.com. Det var det jag hade att säga om det. Mycket nöje, och välkommen till julen!
Jag både hatar och älskar den. Den där känslan. Nervositeten inför sprutan. När preparatet förbereds och man väntar på att nålen ska punktera huden och allt verkligt ska försvinna. Luftbubblorna knackas bort, man drar upp tröjan och väntar. Sprutan närmar sig långsamt, sen sticker det till och man vet, att snart sköter kroppen allt. Sen känns det som i evigheter, sprutan är inne i armen och man känner hur det pumpas in. Sen blir det svartare och svartare. Allt prat blir till ekon och det är som att se allt igenom ett kaleidoskop, alla färger flyter ihop och man blir övertygad om att allt är på riktigt. Även om man lovade sig att inte tro på det man ser. Allt blir mörkare och mörkare och vad som egentligen är några sekunder blir en evighet. Sen försvinner man. Allt bara är borta helt plötsligt.
Man vaknar dagen efter och har ont i kroppen. Det känns som att den vill ha mer, när allt den egentligen vill är att aldrig mer göra det, det där man gjorde dagen innan. När man tryckte in det där magiska medlet som gör att ingenting kommer åt dig – så länge det funkar. Åh, den där känslan. Som man både hatar och älskar. Den där känslan som spruträdda har, den där skräckblandade förtjusningen man kände när man skulle vaccineras mot röda hund, mot TBE, mot mässling, när man blev skyddad mot stelkramp och nu, när man tog vaccinet mot baconfebern, grissjukan, svininfluensan eller Den nya influensan – AN1H1.
Visst kan det vara så att media har blåst upp detta med svininfluensan (eller vad man nu får kalla den) något enormt. Den är inte så annorlunda mot den vanliga vinterinfluensan vad gäller symptomen och så, men vad som däremot är annorlunda är att den aldrig har spridits som den gör nu och det är just därför så många blir smittade – den är helt ny för våra kroppar! Jag valde att vaccinera mig, inte för min skull – men för andras! Det finns folk som inte skulle överleva att bli smittat av viruset och samtidigt är allergiska mot ägg och alltså inte kan ta vaccinet, och om man då som medmänniska kan förhindra smittospridningen genom att punktera sin hud och ha lite ont i armen en dag eller två så tycker jag det är värt det.
Att så många biverkningar av vaccinet har upptäckts är ju inte så konstigt, stora delar av världsbefolkningen har tagit det – aldrig har så många tagit samma vaccin på så kort tid som vi har nu. Antagligen är biverkningarna ganska likadana mot andra vaccin, och hon som började gå baklänges hade väl någon konstig sjukdom redan innan. Jag tog vaccinet, jag var lite yr dagen efter och ganska stel i några dagar, men inte mer.
Så för andras skull, ta vaccinet. Men kom för guds skull inte till mig när du inte längre kan gå normalt.
Jag har funderat lite på vad man skall ha för krav på sig själv vad gäller en blogg. En blogg var ju från början ett verktyg för att föra en offentlig dagbok. Men bloggar visade sig snabbt duga till så mycket mer, nu finns det prylbloggar, skvallerbloggar, spelbloggar, framtidsbloggar och till och med porrbloggar (här får ni ingen länk, för jag vill inte leta upp nån sån blogg). Folk lever på sina bloggar, och gör inget annat än att då och då, kanske några timmar per dag totalt skriva ner vad de åt till frukost, var de köpte “dagens outfit” och att de har det stressigt.
Bloggvärlden är enorm, och för att komma någon vart måste man vara speciell på något sätt. Det finns de som, som sagt, skriver om vad de gör, kanske tre meningar per inlägg (blondinbella, kissie). Sen finns det folk som skriver biblar i varje inlägg, som lägger flera timmar på varje post, och jag har en liten fråga: varför är det inte dessa bloggare som blir kända? Som tjänar pengar på det de gör? Varför är Blondinbellas, Kissies och Kenzas bloggar de mest lästa, jag menar; blondinbella har ju tappat konceptet! Hon är ju brunett! Och varför är det så många som vill veta var Kissie festade i helgen? Jag har helt enkelt tröttnat på dessa bloggar. Men något måste ju folk dras dit av. Kanske är det att läsa om någon annan som lockar, men då tycker jag att det finns många bättre bloggar. Nu kanske jag är lite väl hård mot Blondinbella och Kenza, som båda två lägger ner tid på sina bloggar och skippar de fula bilderna som man som femåring gjorde i paint på skolans datorer som vissa andra bloggare aldrig lämnar. Det är synd om bloggläsarna.
Men faktum är att det inte bara är dessa bloggläsare det är synd om. Jag tycker synd om alla som har med internet att göra. Jag har tröttnat så enormt på facebook, twitter, mail och allt annat! Facebook sa tidigare Facebook is a social utility that connects you with the people around you, vilket de nu bytt ut mot Facebook helps you connect and share with the people in your life. Och båda dessa slogans tycker jag är lite konstiga, för vad folk tycks glömma är att det inte är socialt att vara inne på facebook. Det är bara ett verktyg för att kunna hålla kontakten med folk. Man tycks glömma att man inte kan ersätta ett möte med ett inlägg på någons wall/logg, för det är inte livet på riktigt! Att vara social är att kunna kommunicera utan att prata, man ska kunna läsa av den andres ansiktsuttryck, och först då är man social på riktigt, när man kan se att någon uppskattade ens skämt utan att läsa haha på en skärm bestående av bland annat flytande kristaller som visar elektriska signaler! I min skola där vi alla får låna bärbara datorer av skolan sitter alla på rasterna och stirrar in i sina skärmar och klickar sig fram i nåt spel, skriver på någons wall – även om personen sitter i rummet bredvid, eller bara klickar på uppdatera med hoppet om att någon ska kommentera på statusen man la upp igår om att man skulle laga mat. Kanske blir man nöjd om någon har tagit sig besväret att klicka på like!
En illustration över internets uppbyggnad
På senare tid har jag börjat trappa ner med mitt facebookanvändande, för det enorma informationsflöde om vad mina kompisar gör är inte längre så intressant. Vad jag börjat med mer istället är twitter, och när min kompis frågade varför då? så svarade jag att det räckte för mig. Hon frågade då vad syftet med det var, och jag ställde samma fråga tillbaka om hennes facebookanvändande. Ingen hade något svar, och när hon efter halva dagen kommit på svaret att hon kan hålla kontakten med gamla vänner frågade jag om hon gjorde det, och hur ofta hon faktiskt tog upp kontakten med folk från årskurs två, som egentligen inte alls är hennes vänner! Jag fick inget svar på den frågan. Antagligen för att det inte fanns något. Och det jag vill komma fram till är: vad är syftet!? Visst måste inte allt ha ett syfte, men när man lägger ner så mycket tid på till exempel facebook som många faktiskt gör tycker jag att det är dags att tänka till, kan man inte använda tiden till nåt bättre? Vad får jag ut av att veta att minmammasjobbarkompissonsomjagträffadeengångförtreårsen bakade en kaka med hans kompisar igår? Jag bryr mig inte om killen, utan rycker mest på axlarna åt det!
Som sagt så är det ju också så att allt inte måste ha ett syfte, och det finns ju riktigt bra tjänster och hemsidor på internet också! Till exempel Spotify, med obegränsad tillgång till all världens musik, eller Gmail, som när det lanserades revolutionerade mailandet och än i dag är utan konkurrenter i dess klass! Så det är kanske inte internet jag har tröttnat på – det är kanske en del av folket på internet som är det jag egentligen tröttnat på. Alla de som tjänar pengar på att skriva några rader, alla de som beter sig som skitstövlar bara för att de inte står där mittemot personen den talar med, alla de som tar sig friheter och gör dumheter.
Samtidigt som jag ogillar det gillar jag det något enormt – internet förenklar så mycket, samtidigt som det gör oss så annorlunda.
Dagens samhälle är stressigt, folk deppar och bryter ihop. Detta konstanta gnäll är så lätt att bli meddragen i, din kompis deppar – du deppar!
Det är så lätt att tröttna, och det har jag gjort! Det är klart att man mår dåligt om man konstant går runt och tycker synd om sig själv! Jag skulle vilja säga att det till och med är elakt att försöka få folk tycka synd om en genom att gnälla på huvudvärk och sådant. Deppighet smittar mer än svininfluensan. Det sköljer över dig och förstör en dag som kan ha börjat så bra!
Det är synd att det är så många som pratar om sig själv hela tiden, och när man tänker efter så gör nästan alla det nästan hela tiden! Det är ofta de pratar om deras familjeproblem, deras uppförsbackar! Folk borde lyssna på och intressera sig mer av de omkring en, dels kommer folk se dig som en trevligare person och du kommer kanske tänka lite mindre på hur dåligt du tycker att du mår!
Men, det jag hade tänkt komma till var att vissa små saker i vårt samhälle kan göra det så mycket roligare och mer lockande att utföra dem. Allt detta enligt rolighetsteorin.
Rolighetsteorin menar att folk hellre gör något hellre om det blir roligare. Som att gå i trappan istället för att åka rulltrappa, återvinna flaskor eller slänga ditt skräp. Jag tror detta är en ganska sund mentalitet, man ska se det roliga i allt. Inte bara för att trappan låter när du går på den, utan också att gå i en trappa kan bli en lek! Många vuxna är så rädda för att visa sig barnsliga, och ännu fler personer – inte bara vuxna – är rädda för att skratta högt! Det är det som är så härligt med teater där barn är med i publiken, de vågar skratta och fnittra högt medan de vuxna bara sitter där och sträcker lite på mungiporna.
Vad jag blir imponerad av är att det är Volkswagen som ligger bakom hemsidan rolighetsteorin.se. Det visar liksom en annan sida av företaget! Visserligen har de också sin logga lite överallt och länkar till hur de har med rolighetsteorin i deras bilar, men jag gillar’t ändå!
Dan Brown slog ju för några år sedan igenom med storsäljaren Da Vinci-koden, och de flesta har läst den, så har även jag. Boken är jättebra, fascinerande och minst sagt medryckande. Faktan är så intressant, och det sägs så mycket som verkar vara sant!
Men, som brittiska tidningen Telegraph tar upp, så är det inte så mycket som stämmer. De totalsågar honom, och pekar ut 50 (!) faktafel, och klankar ner på 20 av hans sämsta meningar ur hans böcker. Det roliga är att enligt Brown själv, så är allt sanning! Han skriver i början av både The Lost Symbol och Da Vinci-koden att allt som står i boken är sant, tex All rituals, science, artwork, and monuments in this novel are real ur Da Vinci-koden. Telegraph radar upp alla faktafel de har hittad ordnat efter kategorier, tex Symbols, religion and mythology, Science och History och under varje kategori de olika böckerna!
Symbols, religion and mythology – Angels and Demons/Änglar och demoner
In CERN in Switzerland, Langdon points out a marble column that is labelled ‘Ionic’. He says: “That column isn’t Ionic. Ionic columns are uniform in width. That one’s tapered. It’s a Doric – the Greek counterpart.” Both Ionic and Doric columns are Greek in origin.
Precis! Hur tänkte Brown när Langdon skulle vara smartypants och säga att det finns en grekisk motsvarighet till något grekiskt?
Lite synd är det kanske om Brown, han är ju en jättebra författare, och försöker verkligen, men måste han säga att allt är sant när det inte är det? Han säger att Harvard-astronomen Edwin Hubble presenterade Big Bang-teorin, trots att Hubble aldrig hade något med Harvard att göra! Ajsing bajsing, Brown! Där klantade du till det!
Da Vinci-koden, kapitel 83:
“The Knights Templar were warriors,” Teabing reminded, the sound of his aluminum crutches echoing in this reverberant space.
“Remind” is a transitive verb – you need to remind someone of something. You can’t just remind. And if the crutches echo, we know the space is reverberant.
Aj. Det Telegraph säger är ju sant, men aj. Den sved.
Den omtalade glaspyramiden vid Louvren i Paris där Leonardo Da Vincis tavla Mona Lisa hänger.
Men mitt favoritfel som Telegraph tar upp är faktiskt titeln till Da Vinci-koden. Telegraph säger:
Leonardo’s surname was not Da Vinci. He was from Vinci, or of Vinci. As many critics have pointed out, calling it The Da Vinci Code is like saying Mr Of Arabia or asking What Would Of Nazareth Do?
“The Knights Templar were warriors,” Teabing reminded, the sound of his aluminum crutches echoing in this reverberant space.
“Remind” is a transitive verb – you need to remind someone of something. You can’t just remind. And if the crutches echo, we know the space is reverberant
Där klantade han till det! Men jag måste försvara Brown lite här, om Leonardo da Vinci inte hette så, vad hette han då? Visst är det så att Da Vinci betyder just från Vinci, och att döpa en bok till Da Vinci-koden blir således att döpa en bok till Från Vinci-koden. Och det låter precis så korkat som det är.
Nu i veckan läkte cirka 10000 epost-adresser med tillhörande lösenord från Hotmail. Medan de flesta reagerade som nackade höns och fick panik för just deras epost skulle vara så intressant för hackarna tog forskaren Bogdan Calin tillfället i akt och sparade alla lösenord och försökte ta reda på lite statistik kring det hela.
Det vanligaste lösenordet var, surprise surprise, 123456! Vem hade kunnat ana detta? Inte jag i alla fall! Inte alls! Nej, nej! Hela 64 personer hade detta lösenord. På topp tjugo fanns också 111111 och 000000, och förutom alla lösenord innehållandes endast siffror fanns en hel del spanska namn, elva lösenord var alejandra och nio alberto. För oss som använder Gmail är denna läcka inte något större problem, men som lifehacker.com sa det så kan man istället se det som en liten påminnelse om att det kanske är dags att byta sitt lösenord.
Lösenord på vifft! Kanske uppe bland molnen? Eller i din ficka? Eller...?
För vill du, som alla paranoidasvennar där ute, vara säker på att ingen kan läsa de nyhetsutskicken som just du (och tusentals andra) får så räcker det inte med att ha ett häftigt lösenord med STORA och små bokstäver, siffror och tecken (typ J7\g3c0O1!3tT!1!!). Du måste också då och då byta ut ditt lösenord, det är nämligen inte alla datanördar som är så vänliga att de går ut med att de har kommit över en bunt lösenord.
Men nu ska jag inte vara en hycklare. Jag precis som så många är en paraniod svenne, jag är rädd för att någon ska komma över mina lösenord till min mail, min facebook eller twitter! Men vad man ska vara rädd för är ju inte att någon kommer över lösenorden, man ska vara rädd för (om man nu ska vara rädd…) vad någon kan göra när denne person har kommit över så pass mycket av din identitet som skyddas av, i 42% av 10000 fall, en bokstavskombination. När så mycket av vår infrastruktur bygger på internet är det en självklarhet att man kan ta reda på jättemycket om personer via tjänster som eniro, birthday.se (som har sloganen Vi vet när du fyller år) och facebook. För har du tänkt på vad folk kan ta reda på dig genom en googling? Prova att söka på ditt namn, ett användarnamn du ofta använder eller din epost-adress. Jag blir skitskraj när jag ser att de relevanta träffarna är 100-tals!
Nu blev det värsta talet, det var inte tanken. Men så blev det, och så får det vara! Tänk helt enkelt lite på vad du gör tillgängligt om dig själv på nätet, och vem som kan se vad! Dyk ner i Facebook:s privacy-inställningar!
