Inovativitet — är det ett ord? Jag har faktiskt ingen aning, men det borde vara det. Ni förstår kanske att det är vad inovativa personer har. Personerna bakom Nokias jätteskyllt i London, byrån Farfar, har mycket inovativitet — de är inovativa. De kommer på idéer som får uppmärksamhet, idéer som säljer. De lyckas på riktigt.
Det tycker jag är intressant, jag skulle vilja höra hur dessa idéer kommer fram. Hur kom man på att man skulle samla ihop alla websidor på nätet och göra dem sökbara? Hur kom man på att man skulle starta en hemsida där folk lägger upp sina egengjorda videos? Hur kom man på att man skulle starta en sida där man blir medlem med sitt riktiga namn, skapar ett nätverk med sina vänner och delar med sig av allt? Hur kom man på en musiktjänst som gör att du gratis streamar musiken till din dator? Hur kom Larry Page och Sergey Brin på Google? Hur kom Chad Hurley, Steve Chen och Jawed Karim på YouTube? Hur kom Mark Zuckerberg på Facebook? Hur kom Daniel Ek och Martin Lorentzon på Spotify?
Det är faschinerande! Minst sagt. Nästa fråga är hur Samsung (eller de som jobbar för Samsung) kom på denna idé? Nu verkar det visserligen vara så att det är fake, speciellt eftersom det kommer in en fyrkantig helikopter i slutet av filmen… Men ändå — tänk om de hade gjort det på riktigt? Ballt!
Jag skulle vilja belysa berömmet idag. Det är något som ofta glöms bort nu för tiden, och även om jag inte går på dagis så vill jag ju höra att det jag gör är bra och då och då få en chokladbit för att just jag är så himla duktig!
Hela idén till detta inlägg fick jag i fredags, när DNs bilaga Kultur/På stan damp ner i brevinkastet och jag bläddrade i den. Det var faktiskt ganska kul, för det verkade vara ett litet tema i fredagens kulturbilaga, nämligen hiphop. Samtidigt som Fredrik Strage på ett klockrent sätt klankar ner på hiphopartisternas hejarklacksövningar följer vi också under några timmar Pato Pooh och STOR medan de är på ett hiphopquiz. Där berättar DN om dessa två hiphopstjärnskott, och berättar lite kort om deras år. Bland annat att Pato Poohs video till låten Follow me var grammisnominerad. Pato Poohs video, visst, men “som han gjort”?
Och det var här jag upptäkte ett annat samband mellan de två texterna. Strage har tröttnat på alla dessa “Let me see some hands in the air” — och det kan jag förstå, går man på hiphopkonsert får man räkna med att över hälften av tiden går åt till att publiken ska stå och göra aerobicsliknande rörelser när artisten säger det. Men det de på scenen gör är ju att se till att få lite beröm, och de säger i låtarna när de inte är ensamma om att göra dem för att ge cred till de som också jobbat med den! Detta sker sällan i någon annan genre, man hör liksom inte Erlend Øye i Kings Of Convenience skrika “FEIST!” högt i början av deras låt Know How. Ursäkta sidospåret.
Vad jag menar är att det är viktigt att se till att rätt personer får cred för det de gör. Visst har Pato Pooh varit med och gjort videon till hans låt Follow me, men det är ju inte han som gjort den! Killen som har gjort videon till Follow me är till den största delen Maceo Frost. Han har regisserat den, animerat den och gjort det mesta med videon. Men det står det inte något om i DN. Och det är synd.
Här har ni videon jag snackar om hela tiden!
Point being: se till att rätt personer får cred. Släng också ett öga på Maceo Frosts hemsida! Killen är duktig! Föresten verkar det som att Strage inte vill att artisterna ska kommunicera med publiken något. Det låter som en tråkig konsert.
Haiti är ett land som redan innan jordbävningen hade det svårt. Landet var laglöst och korrupt. Sen skakade det till ordentligt, och nästan hela huvudstaden föll i bitar. Presidentpalatset gick sönder och många andra hus föll ihop som korthus. Nu har Haitierna det svårt, mat är en lyx inte alla har tillgång till, folk är instängda och man slåss för att tillfredställa de mest grundläggande behoven.
Akutinsamlingar pågår världen över och det samlas in pengar från alla håll och alla vill hjälpa till. Och alla bör hjälpa till. En bekant till mig samlade härom dagen på två timmar in 2600 kronor till de drabbade i Haiti, och det var precis innan löningen. Folk gav löjligt mycket pengar trots att många antagligen inte har så mycket mer än luddet längst ner i fickan. Jag har återfått hoppet om mänskligheten nu när jag inser att det finns givmilda som faktiskt vill hjälpa till. Det krävs så väldigt lite som ger så väldigt mycket. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Så mycket mer har jag inte att säga. Fattigt inlägg, yes, men media klarar av rapporteringen och har så mycket mer att säga om det hela än vad jag har. Jag ville bara på något sätt uppmärksamma det hela. Och se nu till att göra något som hjälper dem. Ta kontakt med Röda Korset, gå med en bössa och se till att göra ditt för de drabbade i Haiti.
Bilderna i bildspelet kommer ifrån The Boston Globes bildspecial där det finns väldigt många väldigt bra bilder. Google har också uppdaterat sina satelitbilder på Google Maps över området.
förlåtelse, mångfasetterat begrepp som i vardagslivet bl.a. innebär återupprättelse av gemenskap efter en moralisk konflikt mellan två individer…
– Carl Reinhold Bråkenhielm via NE
Ett ord jag har funderat väldigt mycket på den senaste tiden är ordet Förlåt. Det är det ordet man oftast använder när man vill be om ursäkt, tex “Förlåt att jag slog dig“. Man säger också att man förlåter någon om man tycker att det personen vill bli förlåten för är okej. Man slänger sig ganska mycket med detta ord och jag tvivlar starkt på att alla dagisbarn som säger förlåt faktiskt menar det.
Det jag vill peka på är att det bara är ett ord utan någon egentlig betydelse om man inte förändras. Man kan säga “förlåt att jag inte hjälpte till med maten“, men om man är den personen som ska förlåta någon så tar det ofta emot. Man kanske vet att personen som säger förlåt inte kommer förändras, och även nästa gång kommer säga “förlåt att jag inte hjälpte till med maten” sekunderna efter den där rapen som visar att man är mätt, belåten och nöjd med att maten serverades innan dendärfilmenpåtv5 började.
Detta gör mig ganska irriterad. För säger man det som man tror så blir man kritiserad. Som bara den, för man har kanske inte några bevis för det man säger egentligen. Bara en stark misstanke, och det är ju inte tillräckligt!
Förlåt är som sagt bara ett ord. Inget mer, och precis som ett syskon säger “jag ska döda dig” till ett annat säger syskonet också förlåt till det andra. Det första syskonet menar antagligen (läs: förhoppningsvis) inte att han/hon ska döda någon, men säger så ändå för det är ju bara ett ord!
Vart jag vill komma med detta? Jo, det jag tycker är att man måste tänka efter innan man säger förlåt. Tänka efter om man verkligen menar det man säger. Att man ber om förlåtelse. För att bli förlåten är ju helt onödigt om man tänker göra om det man gjorde gång på gång på gång på gång.
