Allting i filmen var otroligt snyggt designat, jag tror att de helt seriöst hade tänkt igenom evolutionen och gemensamma anfädrer när de designade varelserna och växterna på Pandora, som månen där allting utspelar sig heter. Jag gillade också de uppenbara pikarna till USA’s krigsföring, jag är efter att ha sett den här filmen defenitivt helt säker på att regissören James Cameron är mot Irakkriget. En annan fin sak med filmen var något som troligtvis bara jag tänker på, efter någon sorts genusprojekt förra året är jag nämligen smärtsamt medveten om hur vanligt det är med bara en eller kanske två kvinnor som större biroller eller huvudroller i filmer, och är det fler så är det nästan alltid “relationsfilmer”. I Avatar finns fyra kvinnor med relativt stora roller, det kanske låter lite, men tro mig, jag som har koll vet att det är ovanligt mycket (ta Star Wars t. ex. I de tre första filmerna finns det en enda tjej, I James Bond är det bara bondbrudarna och i typ Forrest Gump är det bara hans mamma och hans tjej).

Anyway, de dåliga sidorna då, de dåliga grejerna med filmen var i stort sett bara när något gick rakt mot fysikens lagar. Jag har inget problem med science fiction av typen “vi har inte tekniken än, men i framtiden kanske man kommer kunna se Darth Sidious och Darth Maul projicerade i 3D mitt i luften, solklart”, inga problem, men hur mycket framtid vi än har så kommer berg aldrig kunna flyga av egen kraft, och om en måne någonsin kommer så nära sin planet som Pandora var till sin planet, Polyphemus, så är den riktigt riktigt illa ute.

3D då? Det som de flesta troligtvis är mest nyfikna på. Klanderfritt, är min amatörsmässiga bedömning. Jag satt visserligen i mitten långt bak, jag är inte helt övertygad om att det är lika snyggt om man sitter längst till vänster på första raden. På det hela taget skulle jag nog rekomendera att se filmen i 3D medan det går, det lägger ju på, om ni ursäktar ordvitsen, en extra dimension.

Jag gick ifrån biografen efter att ha sett Sherlock Holmes med ett leende. Inte för att jag lyckades lösa mysteriet, inte heller för att filmen var otroligt finurlig, utan bara för att jag fick se en hjärndöd actionrulle. Vilket var det jag kände för den dagen.

Filmen var bra, och de lyckades fånga Holmes väl. Precis som i böckerna har man själv inte en chans att lösa fallen själv, utan Holmes löser dem ur små detaljer som man inte alls tänker på. (Och i just detta fall kan man också skylla på att luktbion inte är uppfunnen.) Man sitter där, får effekterna matade till sig och reaktionen när man fick mysteriet förklarat av sig var något i stil med “jaha.”, och inte “såklart det var så, att jag inte tänkte på det!” som man kanske vill ha av en sådan här film.

Vad de inte lyckades lika väl med var dr. Watson — som i böckerna är lite trög och sällan drar egna slutsatser. I den här filmen var han smart, hjälpte Holmes med att knäcka några små frågor och gjorde saker på egna initiativ.

Sen måste jag också säga att jag inte riktigt är så förtjust i genren dåtidaaction som denna film passar in i, jag förstår det helt enkelt inte. Jättestora och dolt utplacerade sprängladdningar som med en droska i bakgrunden exploderar, hmpf! Och som jag har fått intrycket (och hört) om Guy Ritchie (regisören) så är denna film, som hans andra, full av slagsmål med mycket detaljer som var häftigt första gången i filmen. Andra gången visste man redan vad som skulle hända, klart Holmes inte förlorar. (Sen när är han en mästare i boxningsringen?) Och lite så är också resten av filmen; förutsägbar. Klart han klarar sig liksom, hur skulle han kunna dö?

Jag är helt övertygad om att filmen är jättebra om man tar det för det den är: en actionfilm utan något större djup. Och de fångade några snygga detaljer, som hans ärkefiende från böckerna och hans bror.

Kort summering; bra film, några missar, klart sevärd.