Inovativitet — är det ett ord? Jag har faktiskt ingen aning, men det borde vara det. Ni förstår kanske att det är vad inovativa personer har. Personerna bakom Nokias jätteskyllt i London, byrån Farfar, har mycket inovativitet — de är inovativa. De kommer på idéer som får uppmärksamhet, idéer som säljer. De lyckas på riktigt.

Det tycker jag är intressant, jag skulle vilja höra hur dessa idéer kommer fram. Hur kom man på att man skulle samla ihop alla websidor på nätet och göra dem sökbara? Hur kom man på att man skulle starta en hemsida där folk lägger upp sina egengjorda videos? Hur kom man på att man skulle starta en sida där man blir medlem med sitt riktiga namn, skapar ett nätverk med sina vänner och delar med sig av allt? Hur kom man på en musiktjänst som gör att du gratis streamar musiken till din dator? Hur kom Larry Page och Sergey Brin på Google? Hur kom Chad Hurley, Steve Chen och Jawed Karim på YouTube? Hur kom Mark Zuckerberg på Facebook? Hur kom Daniel Ek och Martin Lorentzon på Spotify?

Det är faschinerande! Minst sagt. Nästa fråga är hur Samsung (eller de som jobbar för Samsung) kom på denna idé? Nu verkar det visserligen vara så att det är fake, speciellt eftersom det kommer in en fyrkantig helikopter i slutet av filmen… Men ändå — tänk om de hade gjort det på riktigt? Ballt!

Via Feber.

Jag skulle vilja belysa berömmet idag. Det är något som ofta glöms bort nu för tiden, och även om jag inte går på dagis så vill jag ju höra att det jag gör är bra och då och då få en chokladbit för att just jag är så himla duktig!

Hela idén till detta inlägg fick jag i fredags, när DNs bilaga Kultur/På stan damp ner i brevinkastet och jag bläddrade i den. Det var faktiskt ganska kul, för det verkade vara ett litet tema i fredagens kulturbilaga, nämligen hiphop. Samtidigt som Fredrik Strage på ett klockrent sätt klankar ner på hiphopartisternas hejarklacksövningar följer vi också under några timmar Pato Pooh och STOR medan de är på ett hiphopquiz. Där berättar DN om dessa två hiphopstjärnskott, och berättar lite kort om deras år. Bland annat att Pato Poohs video till låten Follow me var grammisnominerad. Pato Poohs video, visst, men “som han gjort”?

Och det var här jag upptäkte ett annat samband mellan de två texterna. Strage har tröttnat på alla dessa “Let me see some hands in the air” — och det kan jag förstå, går man på hiphopkonsert får man räkna med att över hälften av tiden går åt till att publiken ska stå och göra aerobicsliknande rörelser när artisten säger det. Men det de på scenen gör är ju att se till att få lite beröm, och de säger i låtarna när de inte är ensamma om att göra dem för att ge cred till de som också jobbat med den! Detta sker sällan i någon annan genre, man hör liksom inte Erlend Øye i Kings Of Convenience skrika “FEIST!” högt i början av deras låt Know How. Ursäkta sidospåret.

Vad jag menar är att det är viktigt att se till att rätt personer får cred för det de gör. Visst har Pato Pooh varit med och gjort videon till hans låt Follow me, men det är ju inte han som gjort den! Killen som har gjort videon till Follow me är till den största delen Maceo Frost. Han har regisserat den, animerat den och gjort det mesta med videon. Men det står det inte något om i DN. Och det är synd.

Här har ni videon jag snackar om hela tiden!

Point being: se till att rätt personer får cred. Släng också ett öga på Maceo Frosts hemsida! Killen är duktig! Föresten verkar det som att Strage inte vill att artisterna ska kommunicera med publiken något. Det låter som en tråkig konsert.

Ingen har väl missat att Haiti har blivit drabbat av en av de värsta katastroferna genom tiderna? Nej, tänkte väl det.

Haiti är ett land som redan innan jordbävningen hade det svårt. Landet var laglöst och korrupt. Sen skakade det till ordentligt, och nästan hela huvudstaden föll i bitar. Presidentpalatset gick sönder och många andra hus föll ihop som korthus. Nu har Haitierna det svårt, mat är en lyx inte alla har tillgång till, folk är instängda och man slåss för att tillfredställa  de mest grundläggande behoven.

Akutinsamlingar pågår världen över och det samlas in pengar från alla håll och alla vill hjälpa till. Och alla bör hjälpa till. En bekant till mig samlade härom dagen på två timmar in 2600 kronor till de drabbade i Haiti, och det var precis innan löningen. Folk gav löjligt mycket pengar trots att många antagligen inte har så mycket mer än luddet längst ner i fickan. Jag har återfått hoppet om mänskligheten nu när jag inser att det finns givmilda som faktiskt vill hjälpa till. Det krävs så väldigt lite som ger så väldigt mycket. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Så mycket mer har jag inte att säga. Fattigt inlägg, yes, men media klarar av rapporteringen och har så mycket mer att säga om det hela än vad jag har. Jag ville bara på något sätt uppmärksamma det hela. Och se nu till att göra något som hjälper dem. Ta kontakt med Röda Korset, gå med en bössa och se till att göra ditt för de drabbade i Haiti.

Bilderna i bildspelet kommer ifrån The Boston Globes bildspecial där det finns väldigt många väldigt bra bilder. Google har också uppdaterat sina satelitbilder på Google Maps över området.

Allting i filmen var otroligt snyggt designat, jag tror att de helt seriöst hade tänkt igenom evolutionen och gemensamma anfädrer när de designade varelserna och växterna på Pandora, som månen där allting utspelar sig heter. Jag gillade också de uppenbara pikarna till USA’s krigsföring, jag är efter att ha sett den här filmen defenitivt helt säker på att regissören James Cameron är mot Irakkriget. En annan fin sak med filmen var något som troligtvis bara jag tänker på, efter någon sorts genusprojekt förra året är jag nämligen smärtsamt medveten om hur vanligt det är med bara en eller kanske två kvinnor som större biroller eller huvudroller i filmer, och är det fler så är det nästan alltid “relationsfilmer”. I Avatar finns fyra kvinnor med relativt stora roller, det kanske låter lite, men tro mig, jag som har koll vet att det är ovanligt mycket (ta Star Wars t. ex. I de tre första filmerna finns det en enda tjej, I James Bond är det bara bondbrudarna och i typ Forrest Gump är det bara hans mamma och hans tjej).

Anyway, de dåliga sidorna då, de dåliga grejerna med filmen var i stort sett bara när något gick rakt mot fysikens lagar. Jag har inget problem med science fiction av typen “vi har inte tekniken än, men i framtiden kanske man kommer kunna se Darth Sidious och Darth Maul projicerade i 3D mitt i luften, solklart”, inga problem, men hur mycket framtid vi än har så kommer berg aldrig kunna flyga av egen kraft, och om en måne någonsin kommer så nära sin planet som Pandora var till sin planet, Polyphemus, så är den riktigt riktigt illa ute.

3D då? Det som de flesta troligtvis är mest nyfikna på. Klanderfritt, är min amatörsmässiga bedömning. Jag satt visserligen i mitten långt bak, jag är inte helt övertygad om att det är lika snyggt om man sitter längst till vänster på första raden. På det hela taget skulle jag nog rekomendera att se filmen i 3D medan det går, det lägger ju på, om ni ursäktar ordvitsen, en extra dimension.

Jag gick ifrån biografen efter att ha sett Sherlock Holmes med ett leende. Inte för att jag lyckades lösa mysteriet, inte heller för att filmen var otroligt finurlig, utan bara för att jag fick se en hjärndöd actionrulle. Vilket var det jag kände för den dagen.

Filmen var bra, och de lyckades fånga Holmes väl. Precis som i böckerna har man själv inte en chans att lösa fallen själv, utan Holmes löser dem ur små detaljer som man inte alls tänker på. (Och i just detta fall kan man också skylla på att luktbion inte är uppfunnen.) Man sitter där, får effekterna matade till sig och reaktionen när man fick mysteriet förklarat av sig var något i stil med “jaha.”, och inte “såklart det var så, att jag inte tänkte på det!” som man kanske vill ha av en sådan här film.

Vad de inte lyckades lika väl med var dr. Watson — som i böckerna är lite trög och sällan drar egna slutsatser. I den här filmen var han smart, hjälpte Holmes med att knäcka några små frågor och gjorde saker på egna initiativ.

Sen måste jag också säga att jag inte riktigt är så förtjust i genren dåtidaaction som denna film passar in i, jag förstår det helt enkelt inte. Jättestora och dolt utplacerade sprängladdningar som med en droska i bakgrunden exploderar, hmpf! Och som jag har fått intrycket (och hört) om Guy Ritchie (regisören) så är denna film, som hans andra, full av slagsmål med mycket detaljer som var häftigt första gången i filmen. Andra gången visste man redan vad som skulle hända, klart Holmes inte förlorar. (Sen när är han en mästare i boxningsringen?) Och lite så är också resten av filmen; förutsägbar. Klart han klarar sig liksom, hur skulle han kunna dö?

Jag är helt övertygad om att filmen är jättebra om man tar det för det den är: en actionfilm utan något större djup. Och de fångade några snygga detaljer, som hans ärkefiende från böckerna och hans bror.

Kort summering; bra film, några missar, klart sevärd.

förlåtelse, mångfasetterat begrepp som i vardagslivet bl.a. innebär återupprättelse av gemenskap efter en moralisk konflikt mellan två individer…
– Carl Reinhold Bråkenhielm via NE

Ett ord jag har funderat väldigt mycket på den senaste tiden är ordet Förlåt. Det är det ordet man oftast använder när man vill be om ursäkt, tex “Förlåt att jag slog dig“. Man säger också att man förlåter någon om man tycker att det personen vill bli förlåten för är okej. Man slänger sig ganska mycket med detta ord och jag tvivlar starkt på att alla dagisbarn som säger förlåt faktiskt menar det.

Det jag vill peka på är att det bara är ett ord utan någon egentlig betydelse om man inte förändras. Man kan säga “förlåt att jag inte hjälpte till med maten“, men om man är den personen som ska förlåta någon så tar det ofta emot. Man kanske vet att personen som säger förlåt inte kommer förändras, och även nästa gång kommer säga “förlåt att jag inte hjälpte till med maten” sekunderna efter den där rapen som visar att man är mätt, belåten och nöjd med att maten serverades innan dendärfilmenpåtv5 började.

Detta gör mig ganska irriterad. För säger man det som man tror så blir man kritiserad. Som bara den, för man har kanske inte några bevis för det man säger egentligen. Bara en stark misstanke, och det är ju inte tillräckligt!

Foto taget av Metro Centric.

Förlåt är som sagt bara ett ord. Inget mer, och precis som ett syskon säger “jag ska döda dig” till ett annat säger syskonet också förlåt till det andra. Det första syskonet menar antagligen (läs: förhoppningsvis) inte att han/hon ska döda någon, men säger så ändå för det är ju bara ett ord!

Vart jag vill komma med detta? Jo, det jag tycker är att man måste tänka efter innan man säger förlåt. Tänka efter om man verkligen menar det man säger. Att man ber om förlåtelse. För att bli förlåten är ju helt onödigt om man tänker göra om det man gjorde gång på gång på gång på gång.

Så tänk efter, menar du förlåt när du säger det?

Tidigare skrev jag om olika typer av bloggar och om internet och allt sånt där, och precis som jag sa då så finns det en massa olika bloggar. En som jag upptäckte via Twitter är Musikkalendern. I Musikkalenderns första inlägg skriver denne person om hur han eller hon (jag vet inte?) har tröttnat på julen och det matrealistiska beteendet som kanske härstammar ur just julen och alla gåvor. Den (vi kallar han/henne för det) säger nåt i stil med att julen handlar om att ha det mysigt och bra med vänner och familj (“och från början att fira Jesus födelse”) och det är ju just det det handlar om! Att ha det bra!Det verkar vara så många som har glömt detta, och konsumentverket talar varje år om att det aldrig kommer säljas så många julklappar som i år! År efter år köper vi mer och mer, och år efter år ökar också våra koldioxidutsläpp. Ser du sambandet? Ju mer vi vill ha, desto mer produceras, och när det produceras mer behövs mer råmaterial som ofta framställs genom energikrävande metoder. Tillgång och efterfrågan som en samhällslärare skulle säga. En inflation av allting!

Här kommer du inte få något Bing Crosby, inget Peter Jöback och inget Tommy Körberg. — Musikkalendern

Därför gillar jag tanken bakom Musikkalendern så mycket. Den menar att man genom musiken kan få den bästa julen någonsin. Musik som de sätter ihop i en fin lista, där man får bra, jul-(och vinter-?)relaterad, musik som man inte hört en miljon gånger tidigare. Jag hörde av mig till dem (det var första gången jag hörde av mig till en annan blogg som “Amadeus Swoosch” – läskigt!) via twitter och hörde om jag kunde få re-blogga dem om de fick en mailadress och lite utrymme hos mig. Och tro det eller ej, men de sa ja! Så nu kan man nå dem via musikkalendern[snabela]swoosch[punkt]com och de har lite bilder liggandes hos oss här på Swoosch. Det där med bloggsammarbeten är underskattat. Men detta innebär att jag (då och då) kommer kopiera det de säger och lägga upp det här. Hur ni gör väljer ni själva – läs här eller där. Där får ni allt, här får ni lite. Musikkalendern fungerar så att de varje dag lägger in en ny låt (eller flera, bevisligen. För några dagar sen kom två Kent-låtar) i sin Spotify-lista. Men för att få en maximal upplevelse bör man också kolla på bilderna och läsa vad de har att säga om varför just den låten kommer just den dagen, vilket man gör på musikkalendern.tumblr.com. Det var det jag hade att säga om det. Mycket nöje, och välkommen till julen!

Jag både hatar och älskar den. Den där känslan. Nervositeten inför sprutan. När preparatet förbereds och man väntar på att nålen ska punktera huden och allt verkligt ska försvinna. Luftbubblorna knackas bort, man drar upp tröjan och väntar. Sprutan närmar sig långsamt, sen sticker det till och man vet, att snart sköter kroppen allt. Sen känns det som i evigheter, sprutan är inne i armen och man känner hur det pumpas in. Sen blir det svartare och svartare. Allt prat blir till ekon och det är som att se allt igenom ett kaleidoskop, alla färger flyter ihop och man blir övertygad om att allt är på riktigt. Även om man lovade sig att inte tro på det man ser. Allt blir mörkare och mörkare och vad som egentligen är några sekunder blir en evighet. Sen försvinner man. Allt bara är borta helt plötsligt.

Man vaknar dagen efter och har ont i kroppen. Det känns som att den vill ha mer, när allt den egentligen vill är att aldrig mer göra det, det där man gjorde dagen innan. När man tryckte in det där magiska medlet som gör att ingenting kommer åt dig – så länge det funkar. Åh, den där känslan. Som man både hatar och älskar. Den där känslan som spruträdda har, den där skräckblandade förtjusningen man kände när man skulle vaccineras mot röda hund, mot TBE, mot mässling, när man blev skyddad mot stelkramp och nu, när man tog vaccinet mot baconfebern, grissjukan, svininfluensan eller Den nya influensan – AN1H1.

Visst kan det vara så att media har blåst upp detta med svininfluensan (eller vad man nu får kalla den) något enormt. Den är inte så annorlunda mot den vanliga vinterinfluensan vad gäller symptomen och så, men vad som däremot är annorlunda är att den aldrig har spridits som den gör nu och det är just därför så många blir smittade – den är helt ny för våra kroppar! Jag valde att vaccinera mig, inte för min skull – men för andras! Det finns folk som inte skulle överleva att bli smittat av viruset och samtidigt är allergiska mot ägg och alltså inte kan ta vaccinet, och om man då som medmänniska kan förhindra smittospridningen genom att punktera sin hud och ha lite ont i armen en dag eller två så tycker jag det är värt det.

Att så många biverkningar av vaccinet har upptäckts är ju inte så konstigt, stora delar av världsbefolkningen har tagit det – aldrig har så många tagit samma vaccin på så kort tid som vi har nu. Antagligen är biverkningarna ganska likadana mot andra vaccin, och hon som började gå baklänges hade väl någon konstig sjukdom redan innan. Jag tog vaccinet, jag var lite yr dagen efter och ganska stel i några dagar, men inte mer.

Så för andras skull, ta vaccinet. Men kom för guds skull inte till mig när du inte längre kan gå normalt.

(Bilden hittade jag på denna sida, och den är tagen av nån jäppe på flickr!)

Som vecka.nu så fint berättar för mig så är det vecka 48 nu och som facebook påminner mig om så finns det en sjukt bra låt av ett sjukt bra band som handlar om just denna helg, just denna vecka. Så, tro det eller ej, detta inlägg kommer handla om ett gäng skåningar som i början av sitt kändisskap turnéade runt på nio olika gymnasieskolor i Stockholm. Jag önskar att jag levde på den tiden då bob hund fick pris på pris och bara växte.

Nu njuter jag istället av att de nyligen släppte ett nytt album och att det finns hur mycket musik med dem som helst! Man fullkomligt drunknar i deras musik, precis som man gör i Thomas Öbergs svett när de spelar live. Det är inte utan anledning de har kallats Sveriges bästa liveband av flera, och inte heller är det konstigt att de fått flera grammisar. De är helt enkelt sjukt (alväj) bra – speciellt live.

Jag var faktiskt och såg dem, när de spelade på Hornstulls Strand den tionde oktober i år. Spelningen började med att alla minglade runt och att jag spenderade alldeles för mycket pengar i deras merchandisehörna, allt till nån fin musik. När det började rassla till med folk, och det inte längre räckte med bara en person i garderoben för att få bort kön, och när man hade stått där ett tag och svettats märkte man att något var på gång. Råddarna verkade mer stressade än tidigare och mingelmusiken försvann.

Sen stod Thomas där och viskade något. Han viskade och viskade och när några i publiken fattade vad det var han sa hängde de med. Efter en halv minut stod hela publiken där och viskade Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. När detta hade skett höjde Thomas rösten långsamt långsamt, och precis som en kinesisk armé gjorde alla likadant! Tillslut stod hela publiken där och skrek och det var precis när alla var som mest högljudda som Jonas Jonasson, mannen med mustaschen, kom in och drog igång med pianot! Det var så snyggt, så bra, så häftigt och så medryckande att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Efter första låten försvann bandet från scenen och man förstod inte vad som var på gång, att band pausar efter bara en låt tillhör ju inte det normala. Sen, ganska precis då man börjat bli lite småsur för sig själv och hunnit utbyta några blickar med sitt sällskap kom de tillbaka, och drog igång med storheten Skall du hänga med? NÄ!! och man ångrade alla onda tankar man precis tänkt om dem, och man var åter i en bob hund-trans! Senare fick man förklarat för sig att man hade fått två konserter, den första var bara den första låten och hade sedan nio extranummer. Sen tog den konserten slut och de var tillbaka efter en vatten(läs: öl?)paus och gav då den andra konserten på fem låtar och två extranummer.

Det hela var så konstigt, och så himla bra. Man fick chansen att röra Thomas, att mobba Jonas, skrika elaka saker åt bandet och försöka låta mer än dem! Thomas flög runt på scenen som om han hade 50% koffein i venerna och var aldrig tråkig. Conny (gitarr) och Thomas lekte upprepade gånger med rundgången och gitarren, och man fick perfekta ledtrådar om vilken låt som skulle komma näst!

bob hund har också under tidens gång ynglat av sig några sidoprojekt, Bergman Rock – bob hund på engelska, och Sci-Fi SKANE – Jonas Jonasson och Thomas Öberg. Som en hyllning till denna helg har jag satt ihop vad som enligt mig är den optimala bob hund-spellistan, innehållandes blandade bob hund-låtar, en Bergman Rock-låt, en Sci-Fi SKANE-låt och en låt med Canned Heat, för att visa vilken låt som Sci-Fi…låten kommer ifrån. Här finns listan som du bör lyssna på nu!

Jag har funderat lite på vad man skall ha för krav på sig själv vad gäller en blogg. En blogg var ju från början ett verktyg för att föra en offentlig dagbok. Men bloggar visade sig snabbt duga till så mycket mer, nu finns det prylbloggar, skvallerbloggar, spelbloggar, framtidsbloggar och till och med porrbloggar (här får ni ingen länk, för jag vill inte leta upp nån sån blogg). Folk lever på sina bloggar, och gör inget annat än att då och då, kanske några timmar per dag totalt skriva ner vad de åt till frukost, var de köpte “dagens outfit” och att de har det stressigt.

Bloggvärlden är enorm, och för att komma någon vart måste man vara speciell på något sätt. Det finns de som, som sagt, skriver om vad de gör, kanske tre meningar per inlägg (blondinbella, kissie). Sen finns det folk som skriver biblar i varje inlägg, som lägger flera timmar på varje post, och jag har en liten fråga: varför är det inte dessa bloggare som blir kända? Som tjänar pengar på det de gör? Varför är Blondinbellas, Kissies och Kenzas bloggar de mest lästa, jag menar; blondinbella har ju tappat konceptet! Hon är ju brunett! Och varför är det så många som vill veta var Kissie festade i helgen? Jag har helt enkelt tröttnat på dessa bloggar. Men något måste ju folk dras dit av. Kanske är det att läsa om någon annan som lockar, men då tycker jag att det finns många bättre bloggar. Nu kanske jag är lite väl hård mot Blondinbella och Kenza, som båda två lägger ner tid på sina bloggar och skippar de fula bilderna som man som femåring gjorde i paint på skolans datorer som vissa andra bloggare aldrig lämnar. Det är synd om bloggläsarna.

Men faktum är att det inte bara är dessa bloggläsare det är synd om. Jag tycker synd om alla som har med internet att göra. Jag har tröttnat så enormt på facebook, twitter, mail och allt annat! Facebook sa tidigare Facebook is a social utility that connects you with the people around you, vilket de nu bytt ut mot Facebook helps you connect and share with the people in your life. Och båda dessa slogans tycker jag är lite konstiga, för vad folk tycks glömma är att det inte är socialt att vara inne på facebook. Det är bara ett verktyg för att kunna hålla kontakten med folk. Man tycks glömma att man inte kan ersätta ett möte med ett inlägg på någons wall/logg, för det är inte livet på riktigt! Att vara social är att kunna kommunicera utan att prata, man ska kunna läsa av den andres ansiktsuttryck, och först då är man social på riktigt, när man kan se att någon uppskattade ens skämt utan att läsa haha på en skärm bestående av bland annat flytande kristaller som visar elektriska signaler! I min skola där vi alla får låna bärbara datorer av skolan sitter alla på rasterna och stirrar in i sina skärmar och klickar sig fram i nåt spel, skriver på någons wall – även om personen sitter i rummet bredvid, eller bara klickar på uppdatera med hoppet om att någon ska kommentera på statusen man la upp igår om att man skulle laga mat. Kanske blir man nöjd om någon har tagit sig besväret att klicka på like!

En illustration över internets uppbyggnad

På senare tid har jag börjat trappa ner med mitt facebookanvändande, för det enorma informationsflöde om vad mina kompisar gör är inte längre så intressant. Vad jag börjat med mer istället är twitter, och när min kompis frågade varför då? så svarade jag att det räckte för mig. Hon frågade då vad syftet med det var, och jag ställde samma fråga tillbaka om hennes facebookanvändande. Ingen hade något svar, och när hon efter halva dagen kommit på svaret att hon kan hålla kontakten med gamla vänner frågade jag om hon gjorde det, och hur ofta hon faktiskt tog upp kontakten med folk från årskurs två, som egentligen inte alls är hennes vänner! Jag fick inget svar på den frågan. Antagligen för att det inte fanns något. Och det jag vill komma fram till är: vad är syftet!? Visst måste inte allt ha ett syfte, men när man lägger ner så mycket tid på till exempel facebook som många faktiskt gör tycker jag att det är dags att tänka till, kan man inte använda tiden till nåt bättre? Vad får jag ut av att veta att minmammasjobbarkompissonsomjagträffadeengångförtreårsen bakade en kaka med hans kompisar igår? Jag bryr mig inte om killen, utan rycker mest på axlarna åt det!

Som sagt så är det ju också så att allt inte måste ha ett syfte, och det finns ju riktigt bra tjänster och hemsidor på internet också! Till exempel Spotify, med obegränsad tillgång till all världens musik, eller Gmail, som när det lanserades revolutionerade mailandet och än i dag är utan konkurrenter i dess klass! Så det är kanske inte internet jag har tröttnat på – det är kanske en del av folket på internet som är det jag egentligen tröttnat på. Alla de som tjänar pengar på att skriva några rader, alla de som beter sig som skitstövlar bara för att de inte står där mittemot personen den talar med, alla de som tar sig friheter och gör dumheter.

Samtidigt som jag ogillar det gillar jag det något enormt – internet förenklar så mycket, samtidigt som det gör oss så annorlunda.