Med en gammal slogan som Stuff worth watchin’ borde man väl egentligen tipsa om mer saker än vad vi har gjort den senare tiden. Det ska vi ändra på nu! Nu tipsar vi igen! Det är fantastiskt!
Först och främst, who’s hot or not! En blogg med otroligt snygga bilder några gånger i veckan. Varje inlägg innehåller, iallafall på senare tid, minst 20 bilder. Mycket att se!
Sen har vi också bildverkstan. Som bild-delen av verkstads-bloggimperiet är detta bland det snyggaste som finns. Här samlas det bästa från ett flertal bloggar på samma ställe, och det vi ser är galet fint.
Utöver att vara galet lik den andra killen så gjorde Ben Folds också samma sak som ett svar till Merton, den improviserande pianokillen i huvtröja. Fast med publik. Och live. På en konsert. Cool grej!
En liten besatthet vad gäller reklam börjar smyga sig på. Jag faschineras av nyskapande reklam, trivs liksom med tanken att folk kan få mig att vilja köpa saker bara genom att presentera dem på ett tufft, nytt, fräsigt eller bara annorlunda sätt. Nu vill jag visa Ikeas reklam i Paris för er. Klicka på läs mer för att se bilderna!
Svenskar är väl det folk som campar mest av alla, right? Hur kommer det sig då att denna väldigt bekväma för upp till fyra vuxna inte har slagit igenom mer än den har? Mycket mystiskt faktisk!
(Man kan till och med vända bilen helt och hållet under den!)
Jag vet inte om man kan bli kallad ett geni bara för att man råkar vara galet duktig på att filma städer och områden. Men om man kan bli kallad ett geni av att göra det, så är Philip Bloom ett geni. Minst sagt. Men sen är det ju också han arbete, han är en DP (director of photography) och regisör. Så allt annat vore väl egentligen bara sorgligt.
Sen ska man inte skylla allt på utrustningen, men damn! Hans lista på grejer är enorm, och tar bland annat upp två Canon 5D Mark II (läs: 25000 kronors-kameror) och lite andra grejer som får en nörd som mig att vilja gifta mig med honom.
Här har ni tre mästerverk! Mycket nöje. (De är inte så roliga. Mest snygga.)
Jag blir så löjligt inspirerad av vad folk gör och skapar ibland. Som den här videon. Tänk vad många timmars arbete det måste vara bakom den! Och tänk vad många papper det måste ha gått åt! Tänk om man var så driftig liksom, inte så lat som man är nu. Ja… Tänk! Musiken är förresten helt klockren! Sjukt bra!
Jag gillar Google. Ännu mer nu när de flyttat till snön och ser till att vi bakom datorskärmarna kan se hur det är i Vancouver, inte bara på gatan utan också i backarna! Sjukt kul! Cred till Official Google Blog och Google på youtube!
Haiti är ett land som redan innan jordbävningen hade det svårt. Landet var laglöst och korrupt. Sen skakade det till ordentligt, och nästan hela huvudstaden föll i bitar. Presidentpalatset gick sönder och många andra hus föll ihop som korthus. Nu har Haitierna det svårt, mat är en lyx inte alla har tillgång till, folk är instängda och man slåss för att tillfredställa de mest grundläggande behoven.
Akutinsamlingar pågår världen över och det samlas in pengar från alla håll och alla vill hjälpa till. Och alla bör hjälpa till. En bekant till mig samlade härom dagen på två timmar in 2600 kronor till de drabbade i Haiti, och det var precis innan löningen. Folk gav löjligt mycket pengar trots att många antagligen inte har så mycket mer än luddet längst ner i fickan. Jag har återfått hoppet om mänskligheten nu när jag inser att det finns givmilda som faktiskt vill hjälpa till. Det krävs så väldigt lite som ger så väldigt mycket. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Så mycket mer har jag inte att säga. Fattigt inlägg, yes, men media klarar av rapporteringen och har så mycket mer att säga om det hela än vad jag har. Jag ville bara på något sätt uppmärksamma det hela. Och se nu till att göra något som hjälper dem. Ta kontakt med Röda Korset, gå med en bössa och se till att göra ditt för de drabbade i Haiti.
Bilderna i bildspelet kommer ifrån The Boston Globes bildspecial där det finns väldigt många väldigt bra bilder. Google har också uppdaterat sina satelitbilder på Google Maps över området.
För att matcha min käre vän Amadeus tidigare post om Sherlock Holmes så tänker jag nu skriva lite om den senaste filmen jag såg på bio. Avatar, that is.
Jag hade enormt låga förväntningar eftersom den har varit ett trending topic på twitter så länge – precis som New Moon (see what I mean?), för att afficherna i tunnelbanan påminner mig om World of Warcraft. World of Warcrafts första extention, närmare bestämt, som är skräp (ja, jag har spelat, fy på mig), och slutligen för att namnet Avatar rent allmänt gav mig dåliga vibbar.
Jag blev inte sådär riktigt peppad förrän andra omgången reklam började, reklamen var i 3D och bara effekterna var ju ganska lovande (att resten av Alice I Underlandet-reklamen också verkade enormt lovande är en annan historia). Filmen drog igång och mannen som efter en del om och men satte sig framför mig var ungefär lika lång som Na’vi-folket i filmen, det vill säga ungefär fyra meter (han var dock inte blå).
Filmen var så underbar och fångande att inte ens nackspärren jag fick av att kika över jättemannens axel kunde dra mina ögon från bioduken, bortsett från några tekniska fel var allting underbart, kanske inte den bästa storyn of all time, kanske – ironiskt nog – inte de mest tredimensionella karaktärerna, och kanske inte den mest kontroversiella klippningen och storyboarden och whatnot, men en otroligt episk film ändå.
Jake Sully och Neytiri övar bågskytte eller nåt.
Allting i filmen var otroligt snyggt designat, jag tror att de helt seriöst hade tänkt igenom evolutionen och gemensamma anfädrer när de designade varelserna och växterna på Pandora, som månen där allting utspelar sig heter. Jag gillade också de uppenbara pikarna till USA’s krigsföring, jag är efter att ha sett den här filmen defenitivt helt säker på att regissören James Cameron är mot Irakkriget. En annan fin sak med filmen var något som troligtvis bara jag tänker på, efter någon sorts genusprojekt förra året är jag nämligen smärtsamt medveten om hur vanligt det är med bara en eller kanske två kvinnor som större biroller eller huvudroller i filmer, och är det fler så är det nästan alltid “relationsfilmer”. I Avatar finns fyra kvinnor med relativt stora roller, det kanske låter lite, men tro mig, jag som har koll vet att det är ovanligt mycket (ta Star Wars t. ex. I de tre första filmerna finns det en enda tjej, I James Bond är det bara bondbrudarna och i typ Forrest Gump är det bara hans mamma och hans tjej).
Anyway, de dåliga sidorna då, de dåliga grejerna med filmen var i stort sett bara när något gick rakt mot fysikens lagar. Jag har inget problem med science fiction av typen “vi har inte tekniken än, men i framtiden kanske man kommer kunna se Darth Sidious och Darth Maul projicerade i 3D mitt i luften, solklart”, inga problem, men hur mycket framtid vi än har så kommer berg aldrig kunna flyga av egen kraft, och om en måne någonsin kommer så nära sin planet som Pandora var till sin planet, Polyphemus, så är den riktigt riktigt illa ute.
3D då? Det som de flesta troligtvis är mest nyfikna på. Klanderfritt, är min amatörsmässiga bedömning. Jag satt visserligen i mitten långt bak, jag är inte helt övertygad om att det är lika snyggt om man sitter längst till vänster på första raden. På det hela taget skulle jag nog rekomendera att se filmen i 3D medan det går, det lägger ju på, om ni ursäktar ordvitsen, en extra dimension.
Jag gick ifrån biografen efter att ha sett Sherlock Holmes med ett leende. Inte för att jag lyckades lösa mysteriet, inte heller för att filmen var otroligt finurlig, utan bara för att jag fick se en hjärndöd actionrulle. Vilket var det jag kände för den dagen.
Filmen var bra, och de lyckades fånga Holmes väl. Precis som i böckerna har man själv inte en chans att lösa fallen själv, utan Holmes löser dem ur små detaljer som man inte alls tänker på. (Och i just detta fall kan man också skylla på att luktbion inte är uppfunnen.) Man sitter där, får effekterna matade till sig och reaktionen när man fick mysteriet förklarat av sig var något i stil med “jaha.”, och inte “såklart det var så, att jag inte tänkte på det!” som man kanske vill ha av en sådan här film.
Vad de inte lyckades lika väl med var dr. Watson — som i böckerna är lite trög och sällan drar egna slutsatser. I den här filmen var han smart, hjälpte Holmes med att knäcka några små frågor och gjorde saker på egna initiativ.
Sen måste jag också säga att jag inte riktigt är så förtjust i genren dåtidaaction som denna film passar in i, jag förstår det helt enkelt inte. Jättestora och dolt utplacerade sprängladdningar som med en droska i bakgrunden exploderar, hmpf! Och som jag har fått intrycket (och hört) om Guy Ritchie (regisören) så är denna film, som hans andra, full av slagsmål med mycket detaljer som var häftigt första gången i filmen. Andra gången visste man redan vad som skulle hända, klart Holmes inte förlorar. (Sen när är han en mästare i boxningsringen?) Och lite så är också resten av filmen; förutsägbar. Klart han klarar sig liksom, hur skulle han kunna dö?
Jag är helt övertygad om att filmen är jättebra om man tar det för det den är: en actionfilm utan något större djup. Och de fångade några snygga detaljer, som hans ärkefiende från böckerna och hans bror.
Kort summering; bra film, några missar, klart sevärd.
