Som vecka.nu så fint berättar för mig så är det vecka 48 nu och som facebook påminner mig om så finns det en sjukt bra låt av ett sjukt bra band som handlar om just denna helg, just denna vecka. Så, tro det eller ej, detta inlägg kommer handla om ett gäng skåningar som i början av sitt kändisskap turnéade runt på nio olika gymnasieskolor i Stockholm. Jag önskar att jag levde på den tiden då bob hund fick pris på pris och bara växte.
Nu njuter jag istället av att de nyligen släppte ett nytt album och att det finns hur mycket musik med dem som helst! Man fullkomligt drunknar i deras musik, precis som man gör i Thomas Öbergs svett när de spelar live. Det är inte utan anledning de har kallats Sveriges bästa liveband av flera, och inte heller är det konstigt att de fått flera grammisar. De är helt enkelt sjukt (alväj) bra – speciellt live.
Jag var faktiskt och såg dem, när de spelade på Hornstulls Strand den tionde oktober i år. Spelningen började med att alla minglade runt och att jag spenderade alldeles för mycket pengar i deras merchandisehörna, allt till nån fin musik. När det började rassla till med folk, och det inte längre räckte med bara en person i garderoben för att få bort kön, och när man hade stått där ett tag och svettats märkte man att något var på gång. Råddarna verkade mer stressade än tidigare och mingelmusiken försvann.
Sen stod Thomas där och viskade något. Han viskade och viskade och när några i publiken fattade vad det var han sa hängde de med. Efter en halv minut stod hela publiken där och viskade Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. När detta hade skett höjde Thomas rösten långsamt långsamt, och precis som en kinesisk armé gjorde alla likadant! Tillslut stod hela publiken där och skrek och det var precis när alla var som mest högljudda som Jonas Jonasson, mannen med mustaschen, kom in och drog igång med pianot! Det var så snyggt, så bra, så häftigt och så medryckande att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Efter första låten försvann bandet från scenen och man förstod inte vad som var på gång, att band pausar efter bara en låt tillhör ju inte det normala. Sen, ganska precis då man börjat bli lite småsur för sig själv och hunnit utbyta några blickar med sitt sällskap kom de tillbaka, och drog igång med storheten Skall du hänga med? NÄ!! och man ångrade alla onda tankar man precis tänkt om dem, och man var åter i en bob hund-trans! Senare fick man förklarat för sig att man hade fått två konserter, den första var bara den första låten och hade sedan nio extranummer. Sen tog den konserten slut och de var tillbaka efter en vatten(läs: öl?)paus och gav då den andra konserten på fem låtar och två extranummer.
Det hela var så konstigt, och så himla bra. Man fick chansen att röra Thomas, att mobba Jonas, skrika elaka saker åt bandet och försöka låta mer än dem! Thomas flög runt på scenen som om han hade 50% koffein i venerna och var aldrig tråkig. Conny (gitarr) och Thomas lekte upprepade gånger med rundgången och gitarren, och man fick perfekta ledtrådar om vilken låt som skulle komma näst!
bob hund har också under tidens gång ynglat av sig några sidoprojekt, Bergman Rock – bob hund på engelska, och Sci-Fi SKANE – Jonas Jonasson och Thomas Öberg. Som en hyllning till denna helg har jag satt ihop vad som enligt mig är den optimala bob hund-spellistan, innehållandes blandade bob hund-låtar, en Bergman Rock-låt, en Sci-Fi SKANE-låt och en låt med Canned Heat, för att visa vilken låt som Sci-Fi…låten kommer ifrån. Här finns listan som du bör lyssna på nu!
Jag har funderat lite på vad man skall ha för krav på sig själv vad gäller en blogg. En blogg var ju från början ett verktyg för att föra en offentlig dagbok. Men bloggar visade sig snabbt duga till så mycket mer, nu finns det prylbloggar, skvallerbloggar, spelbloggar, framtidsbloggar och till och med porrbloggar (här får ni ingen länk, för jag vill inte leta upp nån sån blogg). Folk lever på sina bloggar, och gör inget annat än att då och då, kanske några timmar per dag totalt skriva ner vad de åt till frukost, var de köpte “dagens outfit” och att de har det stressigt.
Bloggvärlden är enorm, och för att komma någon vart måste man vara speciell på något sätt. Det finns de som, som sagt, skriver om vad de gör, kanske tre meningar per inlägg (blondinbella, kissie). Sen finns det folk som skriver biblar i varje inlägg, som lägger flera timmar på varje post, och jag har en liten fråga: varför är det inte dessa bloggare som blir kända? Som tjänar pengar på det de gör? Varför är Blondinbellas, Kissies och Kenzas bloggar de mest lästa, jag menar; blondinbella har ju tappat konceptet! Hon är ju brunett! Och varför är det så många som vill veta var Kissie festade i helgen? Jag har helt enkelt tröttnat på dessa bloggar. Men något måste ju folk dras dit av. Kanske är det att läsa om någon annan som lockar, men då tycker jag att det finns många bättre bloggar. Nu kanske jag är lite väl hård mot Blondinbella och Kenza, som båda två lägger ner tid på sina bloggar och skippar de fula bilderna som man som femåring gjorde i paint på skolans datorer som vissa andra bloggare aldrig lämnar. Det är synd om bloggläsarna.
Men faktum är att det inte bara är dessa bloggläsare det är synd om. Jag tycker synd om alla som har med internet att göra. Jag har tröttnat så enormt på facebook, twitter, mail och allt annat! Facebook sa tidigare Facebook is a social utility that connects you with the people around you, vilket de nu bytt ut mot Facebook helps you connect and share with the people in your life. Och båda dessa slogans tycker jag är lite konstiga, för vad folk tycks glömma är att det inte är socialt att vara inne på facebook. Det är bara ett verktyg för att kunna hålla kontakten med folk. Man tycks glömma att man inte kan ersätta ett möte med ett inlägg på någons wall/logg, för det är inte livet på riktigt! Att vara social är att kunna kommunicera utan att prata, man ska kunna läsa av den andres ansiktsuttryck, och först då är man social på riktigt, när man kan se att någon uppskattade ens skämt utan att läsa haha på en skärm bestående av bland annat flytande kristaller som visar elektriska signaler! I min skola där vi alla får låna bärbara datorer av skolan sitter alla på rasterna och stirrar in i sina skärmar och klickar sig fram i nåt spel, skriver på någons wall – även om personen sitter i rummet bredvid, eller bara klickar på uppdatera med hoppet om att någon ska kommentera på statusen man la upp igår om att man skulle laga mat. Kanske blir man nöjd om någon har tagit sig besväret att klicka på like!
En illustration över internets uppbyggnad
På senare tid har jag börjat trappa ner med mitt facebookanvändande, för det enorma informationsflöde om vad mina kompisar gör är inte längre så intressant. Vad jag börjat med mer istället är twitter, och när min kompis frågade varför då? så svarade jag att det räckte för mig. Hon frågade då vad syftet med det var, och jag ställde samma fråga tillbaka om hennes facebookanvändande. Ingen hade något svar, och när hon efter halva dagen kommit på svaret att hon kan hålla kontakten med gamla vänner frågade jag om hon gjorde det, och hur ofta hon faktiskt tog upp kontakten med folk från årskurs två, som egentligen inte alls är hennes vänner! Jag fick inget svar på den frågan. Antagligen för att det inte fanns något. Och det jag vill komma fram till är: vad är syftet!? Visst måste inte allt ha ett syfte, men när man lägger ner så mycket tid på till exempel facebook som många faktiskt gör tycker jag att det är dags att tänka till, kan man inte använda tiden till nåt bättre? Vad får jag ut av att veta att minmammasjobbarkompissonsomjagträffadeengångförtreårsen bakade en kaka med hans kompisar igår? Jag bryr mig inte om killen, utan rycker mest på axlarna åt det!
Som sagt så är det ju också så att allt inte måste ha ett syfte, och det finns ju riktigt bra tjänster och hemsidor på internet också! Till exempel Spotify, med obegränsad tillgång till all världens musik, eller Gmail, som när det lanserades revolutionerade mailandet och än i dag är utan konkurrenter i dess klass! Så det är kanske inte internet jag har tröttnat på – det är kanske en del av folket på internet som är det jag egentligen tröttnat på. Alla de som tjänar pengar på att skriva några rader, alla de som beter sig som skitstövlar bara för att de inte står där mittemot personen den talar med, alla de som tar sig friheter och gör dumheter.
Samtidigt som jag ogillar det gillar jag det något enormt – internet förenklar så mycket, samtidigt som det gör oss så annorlunda.
Anton Abele var killen som startade facebook-gruppen Stoppa gatuvåldet ganska snart efter Ricardo-mordet i Stockholm. Nu har han bestämt sig för att satsa på politiken och han kommer 2010 kandidera för moderaterna!
Jättebra att engagera sig! Absolut! Ung och frammåt, han borde vara en förebild för många! Men, han är ju läskig! På riktigt!
Bara kolla hur han stirrar in i kameran! Mjusch!
Det som är kul med kända personer är att det är nästan okej att driva med dem. Eller nästan okej i alla fall.
Mer har jag inte att säga om Anton, men han är kul. Och duktig. (och läskig!)
Dagens samhälle är stressigt, folk deppar och bryter ihop. Detta konstanta gnäll är så lätt att bli meddragen i, din kompis deppar – du deppar!
Det är så lätt att tröttna, och det har jag gjort! Det är klart att man mår dåligt om man konstant går runt och tycker synd om sig själv! Jag skulle vilja säga att det till och med är elakt att försöka få folk tycka synd om en genom att gnälla på huvudvärk och sådant. Deppighet smittar mer än svininfluensan. Det sköljer över dig och förstör en dag som kan ha börjat så bra!
Det är synd att det är så många som pratar om sig själv hela tiden, och när man tänker efter så gör nästan alla det nästan hela tiden! Det är ofta de pratar om deras familjeproblem, deras uppförsbackar! Folk borde lyssna på och intressera sig mer av de omkring en, dels kommer folk se dig som en trevligare person och du kommer kanske tänka lite mindre på hur dåligt du tycker att du mår!
Men, det jag hade tänkt komma till var att vissa små saker i vårt samhälle kan göra det så mycket roligare och mer lockande att utföra dem. Allt detta enligt rolighetsteorin.
Rolighetsteorin menar att folk hellre gör något hellre om det blir roligare. Som att gå i trappan istället för att åka rulltrappa, återvinna flaskor eller slänga ditt skräp. Jag tror detta är en ganska sund mentalitet, man ska se det roliga i allt. Inte bara för att trappan låter när du går på den, utan också att gå i en trappa kan bli en lek! Många vuxna är så rädda för att visa sig barnsliga, och ännu fler personer – inte bara vuxna – är rädda för att skratta högt! Det är det som är så härligt med teater där barn är med i publiken, de vågar skratta och fnittra högt medan de vuxna bara sitter där och sträcker lite på mungiporna.
Vad jag blir imponerad av är att det är Volkswagen som ligger bakom hemsidan rolighetsteorin.se. Det visar liksom en annan sida av företaget! Visserligen har de också sin logga lite överallt och länkar till hur de har med rolighetsteorin i deras bilar, men jag gillar’t ändå!
Sällan är ett så bra band som Cut City så okänt som de är. De är värkligen jättebra, och det är synd att det är så få som upptäckt detta!
Cut City kommer från Göteborg (som ligger i Sverige, FYI) och grundades någon gång kring 2002. Fem år senare, 2007, kom deras album Exit Decades ut. Detta är ett av mina favoritalbum. Någonsin. Olyckligtvis finns de inte på Spotify, och därför är det inte så många som orkar lyssna in sig på dem. För så fungerar det nu. Det är så jättelätt att få en enorm publik till sin musik så länge man finns på Spotify! Allt som krävs då är ju nämligen att man klickar in sig och klickar på play! Men sen kan man också fråga sig om ett band måste vara stort och känt för att det ska vara bra? Jag tycker personligen att musik som inte är så tokkänd är bättre.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Jag måste ju på något sätt visa storheten i deras musik för er. Här har ni det jag möttes av när jag upptäckte dem i en skivaffär (Record Hunter) nån gång 2007. Det är också den första låten från albumet Exit Decades som Kristian Anttila varit med och producerat.
Jag rekomenderar starkt att du köper albumet om du gillar låten. Det är värt varenda krona! För att spana mer på dem kan du gå in på deras Myspace eller Last.fm!
