Foto: utomjording

Light graffiti är fint, och helt uppenbart är det inte längre att bara skriva små saker med en ficklampa samtidigt som du fotar det, utan nu görs det även små animerade filmer med det. Även om jag ibland tycker att det är svårt att se vad som händer i filmen så är den ju sjukt snyggt gjord!

Filmen hittades via Lifehacker.

Nu är det jul igen, nu är det jul igen och julen vara än till påska! NOT! Ja… Dagens låt fick äran att vara på julafton endast för att den är så SJUKT bra! Eller, ska jag kanske säga de.

Dagens låt är Personal Jesus, och på listan är orginalet av Depeche Mode [Spotify], och de klockrena tolkningarna av Johnny Cash från 2002 [Spotify] och av Marilyn Manson från 2004 [Spotify].

Bilden har jag glömt bort vart jag hittade… Googla!

MVH
En som är lik kommunist-sovjet på många punkter: Tomten

Och så lite tack, som sig bör. Tack till Mig själv, Victor och Ylva (och en bunt andra också såklart!) som har hjälpt till och varit med och bollat idéer och kommit med låtförslag när det var som jobbigast. Utan er skulle det inte gått.

GOD JUL! I framtiden kommer några av oss återfinnas på storM.

Detta var det sista inlägget från Musikkalendern 2009. Hela bloggen med tillhörande lista finns på musikkalendern.tumblr.com!

Steve Jobs och Bill Gates

Precis när det börjar gå som allra bäst för Apple går Steve Jobs och får cancer. Oflyt, ja. Men, när han kom tillbaka och presenterade en massa saker på ett av Apples jippon använde han adjektiv som alldrig förr och verkade galet (tanig och) pigg. Kolla bara på filmen!

Låten idag är från början ett substitut för den enda låten som inte finns på Spotify från det här albumet. Men sen visade det sig att denna var väldigt bra också, så vi tog den.

Dagens låt är Little Green med Joni Mitchell [Spotify]. Listan är uppdaterad!

Bilden hittades här och är gjord av en skinship.

MVH
En som hjälper de som har det svårt: Musikkalendern

Fin bild!

Jag tänkte att man måste ju göra detta någon gång. Och idag var en passande dag.

Med ett galet bra trummintro sköljer dagens låt över oss. Den sätter en i en stämning så att man blir… glad? Ja, glad är nog rätt ord. Glad, blir man av dagens låt.

Dagens låt är Winter med The Dodos [Spotify, Youtube]. Den är fin, och det är listan med.

Bilden är ihopklistrad (med tvåkomponentslim, FYI) av en och en annan bild.

MVH
En som gillar att ha koll på läget: Musikkalendern

Vad vara detta?! säger du? Jo, det är det Musikkalendern sa idag. Och dagens låt. Passar inte detta, kan jag rekommendera Röyksopps singel Happy Up Here med några fina mixar.

Tidigare skrev jag om olika typer av bloggar och om internet och allt sånt där, och precis som jag sa då så finns det en massa olika bloggar. En som jag upptäckte via Twitter är Musikkalendern. I Musikkalenderns första inlägg skriver denne person om hur han eller hon (jag vet inte?) har tröttnat på julen och det matrealistiska beteendet som kanske härstammar ur just julen och alla gåvor. Den (vi kallar han/henne för det) säger nåt i stil med att julen handlar om att ha det mysigt och bra med vänner och familj (“och från början att fira Jesus födelse”) och det är ju just det det handlar om! Att ha det bra!Det verkar vara så många som har glömt detta, och konsumentverket talar varje år om att det aldrig kommer säljas så många julklappar som i år! År efter år köper vi mer och mer, och år efter år ökar också våra koldioxidutsläpp. Ser du sambandet? Ju mer vi vill ha, desto mer produceras, och när det produceras mer behövs mer råmaterial som ofta framställs genom energikrävande metoder. Tillgång och efterfrågan som en samhällslärare skulle säga. En inflation av allting!

Här kommer du inte få något Bing Crosby, inget Peter Jöback och inget Tommy Körberg. — Musikkalendern

Därför gillar jag tanken bakom Musikkalendern så mycket. Den menar att man genom musiken kan få den bästa julen någonsin. Musik som de sätter ihop i en fin lista, där man får bra, jul-(och vinter-?)relaterad, musik som man inte hört en miljon gånger tidigare. Jag hörde av mig till dem (det var första gången jag hörde av mig till en annan blogg som “Amadeus Swoosch” – läskigt!) via twitter och hörde om jag kunde få re-blogga dem om de fick en mailadress och lite utrymme hos mig. Och tro det eller ej, men de sa ja! Så nu kan man nå dem via musikkalendern[snabela]swoosch[punkt]com och de har lite bilder liggandes hos oss här på Swoosch. Det där med bloggsammarbeten är underskattat. Men detta innebär att jag (då och då) kommer kopiera det de säger och lägga upp det här. Hur ni gör väljer ni själva – läs här eller där. Där får ni allt, här får ni lite. Musikkalendern fungerar så att de varje dag lägger in en ny låt (eller flera, bevisligen. För några dagar sen kom två Kent-låtar) i sin Spotify-lista. Men för att få en maximal upplevelse bör man också kolla på bilderna och läsa vad de har att säga om varför just den låten kommer just den dagen, vilket man gör på musikkalendern.tumblr.com. Det var det jag hade att säga om det. Mycket nöje, och välkommen till julen!

Jag både hatar och älskar den. Den där känslan. Nervositeten inför sprutan. När preparatet förbereds och man väntar på att nålen ska punktera huden och allt verkligt ska försvinna. Luftbubblorna knackas bort, man drar upp tröjan och väntar. Sprutan närmar sig långsamt, sen sticker det till och man vet, att snart sköter kroppen allt. Sen känns det som i evigheter, sprutan är inne i armen och man känner hur det pumpas in. Sen blir det svartare och svartare. Allt prat blir till ekon och det är som att se allt igenom ett kaleidoskop, alla färger flyter ihop och man blir övertygad om att allt är på riktigt. Även om man lovade sig att inte tro på det man ser. Allt blir mörkare och mörkare och vad som egentligen är några sekunder blir en evighet. Sen försvinner man. Allt bara är borta helt plötsligt.

Man vaknar dagen efter och har ont i kroppen. Det känns som att den vill ha mer, när allt den egentligen vill är att aldrig mer göra det, det där man gjorde dagen innan. När man tryckte in det där magiska medlet som gör att ingenting kommer åt dig – så länge det funkar. Åh, den där känslan. Som man både hatar och älskar. Den där känslan som spruträdda har, den där skräckblandade förtjusningen man kände när man skulle vaccineras mot röda hund, mot TBE, mot mässling, när man blev skyddad mot stelkramp och nu, när man tog vaccinet mot baconfebern, grissjukan, svininfluensan eller Den nya influensan – AN1H1.

Visst kan det vara så att media har blåst upp detta med svininfluensan (eller vad man nu får kalla den) något enormt. Den är inte så annorlunda mot den vanliga vinterinfluensan vad gäller symptomen och så, men vad som däremot är annorlunda är att den aldrig har spridits som den gör nu och det är just därför så många blir smittade – den är helt ny för våra kroppar! Jag valde att vaccinera mig, inte för min skull – men för andras! Det finns folk som inte skulle överleva att bli smittat av viruset och samtidigt är allergiska mot ägg och alltså inte kan ta vaccinet, och om man då som medmänniska kan förhindra smittospridningen genom att punktera sin hud och ha lite ont i armen en dag eller två så tycker jag det är värt det.

Att så många biverkningar av vaccinet har upptäckts är ju inte så konstigt, stora delar av världsbefolkningen har tagit det – aldrig har så många tagit samma vaccin på så kort tid som vi har nu. Antagligen är biverkningarna ganska likadana mot andra vaccin, och hon som började gå baklänges hade väl någon konstig sjukdom redan innan. Jag tog vaccinet, jag var lite yr dagen efter och ganska stel i några dagar, men inte mer.

Så för andras skull, ta vaccinet. Men kom för guds skull inte till mig när du inte längre kan gå normalt.

(Bilden hittade jag på denna sida, och den är tagen av nån jäppe på flickr!)