Ingen har väl missat att Haiti har blivit drabbat av en av de värsta katastroferna genom tiderna? Nej, tänkte väl det.

Haiti är ett land som redan innan jordbävningen hade det svårt. Landet var laglöst och korrupt. Sen skakade det till ordentligt, och nästan hela huvudstaden föll i bitar. Presidentpalatset gick sönder och många andra hus föll ihop som korthus. Nu har Haitierna det svårt, mat är en lyx inte alla har tillgång till, folk är instängda och man slåss för att tillfredställa  de mest grundläggande behoven.

Akutinsamlingar pågår världen över och det samlas in pengar från alla håll och alla vill hjälpa till. Och alla bör hjälpa till. En bekant till mig samlade härom dagen på två timmar in 2600 kronor till de drabbade i Haiti, och det var precis innan löningen. Folk gav löjligt mycket pengar trots att många antagligen inte har så mycket mer än luddet längst ner i fickan. Jag har återfått hoppet om mänskligheten nu när jag inser att det finns givmilda som faktiskt vill hjälpa till. Det krävs så väldigt lite som ger så väldigt mycket. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Så mycket mer har jag inte att säga. Fattigt inlägg, yes, men media klarar av rapporteringen och har så mycket mer att säga om det hela än vad jag har. Jag ville bara på något sätt uppmärksamma det hela. Och se nu till att göra något som hjälper dem. Ta kontakt med Röda Korset, gå med en bössa och se till att göra ditt för de drabbade i Haiti.

Bilderna i bildspelet kommer ifrån The Boston Globes bildspecial där det finns väldigt många väldigt bra bilder. Google har också uppdaterat sina satelitbilder på Google Maps över området.

Allting i filmen var otroligt snyggt designat, jag tror att de helt seriöst hade tänkt igenom evolutionen och gemensamma anfädrer när de designade varelserna och växterna på Pandora, som månen där allting utspelar sig heter. Jag gillade också de uppenbara pikarna till USA’s krigsföring, jag är efter att ha sett den här filmen defenitivt helt säker på att regissören James Cameron är mot Irakkriget. En annan fin sak med filmen var något som troligtvis bara jag tänker på, efter någon sorts genusprojekt förra året är jag nämligen smärtsamt medveten om hur vanligt det är med bara en eller kanske två kvinnor som större biroller eller huvudroller i filmer, och är det fler så är det nästan alltid “relationsfilmer”. I Avatar finns fyra kvinnor med relativt stora roller, det kanske låter lite, men tro mig, jag som har koll vet att det är ovanligt mycket (ta Star Wars t. ex. I de tre första filmerna finns det en enda tjej, I James Bond är det bara bondbrudarna och i typ Forrest Gump är det bara hans mamma och hans tjej).

Anyway, de dåliga sidorna då, de dåliga grejerna med filmen var i stort sett bara när något gick rakt mot fysikens lagar. Jag har inget problem med science fiction av typen “vi har inte tekniken än, men i framtiden kanske man kommer kunna se Darth Sidious och Darth Maul projicerade i 3D mitt i luften, solklart”, inga problem, men hur mycket framtid vi än har så kommer berg aldrig kunna flyga av egen kraft, och om en måne någonsin kommer så nära sin planet som Pandora var till sin planet, Polyphemus, så är den riktigt riktigt illa ute.

3D då? Det som de flesta troligtvis är mest nyfikna på. Klanderfritt, är min amatörsmässiga bedömning. Jag satt visserligen i mitten långt bak, jag är inte helt övertygad om att det är lika snyggt om man sitter längst till vänster på första raden. På det hela taget skulle jag nog rekomendera att se filmen i 3D medan det går, det lägger ju på, om ni ursäktar ordvitsen, en extra dimension.

Jag gick ifrån biografen efter att ha sett Sherlock Holmes med ett leende. Inte för att jag lyckades lösa mysteriet, inte heller för att filmen var otroligt finurlig, utan bara för att jag fick se en hjärndöd actionrulle. Vilket var det jag kände för den dagen.

Filmen var bra, och de lyckades fånga Holmes väl. Precis som i böckerna har man själv inte en chans att lösa fallen själv, utan Holmes löser dem ur små detaljer som man inte alls tänker på. (Och i just detta fall kan man också skylla på att luktbion inte är uppfunnen.) Man sitter där, får effekterna matade till sig och reaktionen när man fick mysteriet förklarat av sig var något i stil med “jaha.”, och inte “såklart det var så, att jag inte tänkte på det!” som man kanske vill ha av en sådan här film.

Vad de inte lyckades lika väl med var dr. Watson — som i böckerna är lite trög och sällan drar egna slutsatser. I den här filmen var han smart, hjälpte Holmes med att knäcka några små frågor och gjorde saker på egna initiativ.

Sen måste jag också säga att jag inte riktigt är så förtjust i genren dåtidaaction som denna film passar in i, jag förstår det helt enkelt inte. Jättestora och dolt utplacerade sprängladdningar som med en droska i bakgrunden exploderar, hmpf! Och som jag har fått intrycket (och hört) om Guy Ritchie (regisören) så är denna film, som hans andra, full av slagsmål med mycket detaljer som var häftigt första gången i filmen. Andra gången visste man redan vad som skulle hända, klart Holmes inte förlorar. (Sen när är han en mästare i boxningsringen?) Och lite så är också resten av filmen; förutsägbar. Klart han klarar sig liksom, hur skulle han kunna dö?

Jag är helt övertygad om att filmen är jättebra om man tar det för det den är: en actionfilm utan något större djup. Och de fångade några snygga detaljer, som hans ärkefiende från böckerna och hans bror.

Kort summering; bra film, några missar, klart sevärd.

förlåtelse, mångfasetterat begrepp som i vardagslivet bl.a. innebär återupprättelse av gemenskap efter en moralisk konflikt mellan två individer…
– Carl Reinhold Bråkenhielm via NE

Ett ord jag har funderat väldigt mycket på den senaste tiden är ordet Förlåt. Det är det ordet man oftast använder när man vill be om ursäkt, tex “Förlåt att jag slog dig“. Man säger också att man förlåter någon om man tycker att det personen vill bli förlåten för är okej. Man slänger sig ganska mycket med detta ord och jag tvivlar starkt på att alla dagisbarn som säger förlåt faktiskt menar det.

Det jag vill peka på är att det bara är ett ord utan någon egentlig betydelse om man inte förändras. Man kan säga “förlåt att jag inte hjälpte till med maten“, men om man är den personen som ska förlåta någon så tar det ofta emot. Man kanske vet att personen som säger förlåt inte kommer förändras, och även nästa gång kommer säga “förlåt att jag inte hjälpte till med maten” sekunderna efter den där rapen som visar att man är mätt, belåten och nöjd med att maten serverades innan dendärfilmenpåtv5 började.

Detta gör mig ganska irriterad. För säger man det som man tror så blir man kritiserad. Som bara den, för man har kanske inte några bevis för det man säger egentligen. Bara en stark misstanke, och det är ju inte tillräckligt!

Foto taget av Metro Centric.

Förlåt är som sagt bara ett ord. Inget mer, och precis som ett syskon säger “jag ska döda dig” till ett annat säger syskonet också förlåt till det andra. Det första syskonet menar antagligen (läs: förhoppningsvis) inte att han/hon ska döda någon, men säger så ändå för det är ju bara ett ord!

Vart jag vill komma med detta? Jo, det jag tycker är att man måste tänka efter innan man säger förlåt. Tänka efter om man verkligen menar det man säger. Att man ber om förlåtelse. För att bli förlåten är ju helt onödigt om man tänker göra om det man gjorde gång på gång på gång på gång.

Så tänk efter, menar du förlåt när du säger det?