Jag gick ifrån biografen efter att ha sett Sherlock Holmes med ett leende. Inte för att jag lyckades lösa mysteriet, inte heller för att filmen var otroligt finurlig, utan bara för att jag fick se en hjärndöd actionrulle. Vilket var det jag kände för den dagen.
Filmen var bra, och de lyckades fånga Holmes väl. Precis som i böckerna har man själv inte en chans att lösa fallen själv, utan Holmes löser dem ur små detaljer som man inte alls tänker på. (Och i just detta fall kan man också skylla på att luktbion inte är uppfunnen.) Man sitter där, får effekterna matade till sig och reaktionen när man fick mysteriet förklarat av sig var något i stil med “jaha.”, och inte “såklart det var så, att jag inte tänkte på det!” som man kanske vill ha av en sådan här film.
Vad de inte lyckades lika väl med var dr. Watson — som i böckerna är lite trög och sällan drar egna slutsatser. I den här filmen var han smart, hjälpte Holmes med att knäcka några små frågor och gjorde saker på egna initiativ.
Sen måste jag också säga att jag inte riktigt är så förtjust i genren dåtidaaction som denna film passar in i, jag förstår det helt enkelt inte. Jättestora och dolt utplacerade sprängladdningar som med en droska i bakgrunden exploderar, hmpf! Och som jag har fått intrycket (och hört) om Guy Ritchie (regisören) så är denna film, som hans andra, full av slagsmål med mycket detaljer som var häftigt första gången i filmen. Andra gången visste man redan vad som skulle hända, klart Holmes inte förlorar. (Sen när är han en mästare i boxningsringen?) Och lite så är också resten av filmen; förutsägbar. Klart han klarar sig liksom, hur skulle han kunna dö?
Jag är helt övertygad om att filmen är jättebra om man tar det för det den är: en actionfilm utan något större djup. Och de fångade några snygga detaljer, som hans ärkefiende från böckerna och hans bror.
Kort summering; bra film, några missar, klart sevärd.